BILDER close

VIDEO close
KOMMENTARER close
Sex frågor till Stefan Jacobson, en av tre LHC-spelare som har sin tröja upphängd i taket på Cloetta center.
2012-03-10 13:19:55

Du var bland annat var med och spelade upp Linköping i Elitserien säsongen 1998/1999. Känslan när du insåg att ni faktiskt hade gått upp?

– Det var mycket glädje förstås. Samtidigt så var det lite overkligt. Det var en resa som absolut inte var given. Backar man några år innan så var vi ett division 2-lag. Det var en relativt snabb resa som inte fanns på kartan då. Men det var mycket glädje, både i laget och i Linköping. Det fanns många genuint hockeyintresserade i stan som hade gått på våra matcher i både med- och motgång. Så det var en glädje inte bara för laget utan även för hela staden och de som verkligen gillade ishockey. Man märkte hur mycket avancemanget betydde för Linköping.

På vilket sätt?

– Dels märkte man att det snackades mycket hockey. Folk var väldigt engagerade. Jag är ju från Linköping och känner många och på stan ville folk stanna och prata hela tiden, framför allt efter att vi hade haft kortege genom stan i ösregn och snålblåst och ändå hyllats av flera tusen. Den känslan är svår att beskriva. Att vara ett lag och vinna tillsammans är speciellt jämfört med om man tävlar själv. När man vinner tillsammans blir det så mycket glädje och jag kan än i dag känna den där känslan när jag ser hur glada spelarna är, hur de hoppar och skriker. Då får man tillbaka den där känslan, det rinner genom kroppen. Det är få tillfällen där man kan få den där känslan, att så många engagerar sig gör att det blir en delad, dubbel glädje.

Avancemanget kom under din tolfte säsong i Linköping, men du hängde inte med upp. Varför?

– Det var lite blandade omständigheter. Men jobbmässigt så fanns det möjligheter som hade sprungit förbi mig redan just för att jag spelade hockey. Det kändes viktigt att hitta något jag kunde göra resten av livet. Jag hade redan familj och två barn som tog mycket tid. Sedan fanns risken att jag inte skulle få spela så mycket i Elitserien och då ändå ha gett upp chansen att jobba. Så det var mycket som stod på spel. Jag tänkte mycket på det då, det hade varit kul att få göra en del Elitseriematcher, men det finns hur många som helst som har gjort 13-14 mediokra matcher. Jag kände mer att det var viktigt att hitta en bra start i det andra livet och det är jag glad för i dag.

Du var med 1991 när LHC tvångsdegraderas till division 2 av ekonomiska skäl. Vad var det som gjorde att ni tog er upp igen?

– Vi hade ett bra lag men inte en massa superstjärnor.  Vi hade kul, ville samma sak och ställde upp för varandra. Vi umgicks vid sidan av och det fällde nog avgörandet i slutänden att vi var ett sammansvetsat gäng där alla jobbade för varandra, tog de roller som gavs, peppade varandra, var glada och jobbade målmedvetet för att avancera.  De här tio omgångarna i kvalserien är rätt tuffa. Det gäller att skapa sig sin egen medgång och att ha tålamod. Det gäller att vara noga med detaljer som vad man ska äta, när man ska sova och allt sånt och det gjorde vi jättebra. De flesta av oss jobbade ju vanligtvis men under de tre veckorna i kvalserien jobbade vi inte utan fick ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Det var nog en viktig del att vi kunde vila mellan matcherna som mer professionella lag.

Du är en av tre som har sina tröjor i taket i Cloetta center. Vad har LHC betytt för dig?

– Linköping har varit – och är - en stor del av mitt liv. Vi var ju ingenting i Hockeysverige, 15 år senare pratar man om LHC som ett av de stora fyra lagen i svensk ishockey. Ibland tittar jag upp i taket och tänker att jag är jättestolt över att jag har gjort det jag kan för att bidra, för att det uppskattas och för att man är en del av historien. Det kan ingen ta ifrån mig.

– Jag har varit ungdomsledare i LHC, sitter i styrelsen och har tre barn varav två spelar där nu. En satsar jättehårt. Att Linköping har en stor och fin ungdomsverksamhet har också varit en stor och rolig del, det har varit kul att se den från insidan. I styrelsen är det ekonomi, stora schackdrag. Det är kul och intressant att se sånt man inte se som spelare. Klubben har haft stor påverkan på mitt liv, har gett många nätverk och kontakter. Så det är klart att LHC har betytt och betyder så mycket. Linköping har en given plats i hjärtat.

Vilka är dina tre LHC-favoriter genom tiderna – som har slutat spela?

– Håkan W Carlsson är en favorit. Vi spelade ihop i några år. Han hade en fantastisk talang och ett eget sätt att spela hockey. Han var en offensiv kreatör.

– Det är det svårt att undvika Ulf Söderström. Jag har aldrig spelat med någon så smart och med ett så bra spelhuvud som han. Han förstod spelet och kunde utnyttja det på isen och göra geniala passningar.

– Sedan har Mike Helber ett enormt LHC-hjärta. Han har passion för både LHC och staden Linköping, har skaffat sig ett liv här utanför isen och gått vidare som klubbdirektör för klubben. Han har fått fram Cloetta Center och personifierar det som klubben har gjort på kort tid och var även en riktigt duktig hockeyspelare.

TEXT MARIE HALLMAN/HOCKEYLEGENDS.SE

Liraren som alltid hittade luckorna
Forwardslegenden som ingen lyckats slå
Peter Forsberg: "Att få lära ut saker till yngre är enormt inspirerande."
Äldre artiklar
Tipsa redaktören
Saknar du något på sajten eller har du en bra idé?
Skicka