BILDER close

VIDEO close
KOMMENTARER close
Slutspelsräven Hurtig: "Det går inte att beskriva hur nervös man var"
2012-03-16 01:52:40

Slutspel är det som alla drömmer om. Lars Hurtig hann med åtta stycken med sitt Luleå. Det blev guld i ett av dem. Så han vet vad som krävs för att nå hela vägen fram:

– Det viktiga är hur man sköter sömn och kost mellan matcherna. Och att man sköter sig efter. Att man joggar och cyklar ner och får en så jämn fräschhet i musklerna som möjligt. Börjar man fuska med det, så märks det tidigt att man inte tål mjölksyran och sådär.

Det är i slutspelet som agnarna skiljs från vetet. Det är där man ser vilka som vågar vinna. Vilka som har byggt en bra grund och vilka som fuskat. Allt höjs ett snäpp.

– Visst är det så. Det blir ändå en extra tändvätska när man går in mot slutspel. Det vet alla. Matcherna gäller så jäkla mycket. Under serielunken hinner man reparera misstag, det är svårare under ett kort play off, säger Lars Hurtig.

Hur många matcher man har på sig har varierat genom åren. I dag är det bäst av sju som gäller, på Hurtigs tid var det mer knappt om tid:

– Det var ju först bäst av tre och mot slutet bäst av fem. Det var ju mer kniven på strupen när det var tre matcher tycker jag. För förlorade man den första så hade man kniven på strupen att vinna den andra. Nu har de mer en andra chans.

Luleålegenden minns slutspelet som ”en extremt rolig tid”. Spelare, publik, media. Alla tände till extra.

– Det var just att det blev sån spänning när det väl började gälla. Det var ju allt man hade strävat efter från sommarträningen och under säsongen. Nu var man äntligen där och när det bara var fyra lag som gick till slutspel, då visste man att man var topp fyra i Sverige, redan där. Det var riktigt speciellt.

Att slutspel gör ont, det vet Lars Hurtig. Den så kallade nivån hos domarna nådde ofta oanade höjder under slutspelen.

– Om det var fulare vet jag inte men okej. I finalserien mot Frölunda, då var det extremt. Då var det ganska tuffa matcher. Det var inte alltid så snygg hockey i den serien. Det var nästan så att domaren släppte lite mer. Man fick haka mer. Kunde slå lite mer. Smälla på lite mer. Det var sån hockey då. Nu kan man inte ta det på samma sätt. Men för oss var det lite mer fritt, lite mer irriterat. Samtidigt var båda lagen samma kålsupare. Så visst var det lite tuffare. Eller fulare. Eller lite både och, säger Luleålegenden och skrattar gott åt minnet.

Men han betonar också att det sällan var tjuvsmällar i ryggen, eller fula grejer som slashingar bakifrån. Det handlade om ganska ärliga tag, minns han. Att domarribban höjdes var alla med på:

– Man ser att det går upp omedvetet hos domarna också. I första matchen kan de hålla nivån, sedan höjs det eftersom. Allt annat är ju snack, det ser alla som kan hockey. Och jag tycker i och för sig att det är rätt. Man ska få göra upp ordentligt så det inte blir fjantiga utvisningar som det blir ibland i dagens hockey där du kan åka ut för att du lagt klubban över en annan. Det känns som det går lite mer mot innebandyregler nu.

Att lagen möts back to back i flera matcher gör också att slutspelet blir speciellt jämfört med seriespelet.

– Man lär känna varandra ordentligt. Man vet hur lagen spelar, man har sin spelfilosofi och så. Det gäller att hitta på det där annorlunda, att ha de där lirarna som kan kliva fram och göra det där extra, det som oftast blir avgörande.

Blir det ett annat spel mentalt också?

– Ja, man vet att man går in och nollställer allt helt och hållet från match ett. Båda lagen vet att det man har gjort under säsong inte spelar någon roll. Det enda viktiga är om man får fördel av en extra hemmamatch, det kan vara ack så viktigt i dagens match.

Just det här att nollställa är en konst i sig. Lars Hurtig minns när Luleå mötte Färjestad i kvartsfinalen 1993 och låg under med 0-1 i bäst av tre matcher. Luleå låg även under i den andra matchen – med 0-4. Och där borde sagan varit all. Det var den inte:

– När vi gick ut till tredje perioden hade alla räknat bort oss. Publiken hade gått hem, de var lite medgångs, ha, ha. Men de kastade säsongskort och grejer. Det var lite komiskt faktiskt. Sedan gjorde vi två snabba mål och precis innan hade det varit karavan i en rondell utanför där folk körde runt, runt då de hörde att vi höll på att vända. När vi gjorde 3-4 hörde vi att de var på väg att vända och åka tillbaka. När vi kvitterade (4-4) var det fullt igen, sedan vann vi den matchen och hela kvartsfinalen. Vissa hade ju slängt sina biljetter till resten av slutspelet så de var i hallen och sökte efter dem dagen efter när vi tränade igen.

Vad sa ni egentligen inför tredje perioden?

– Det var mest att vi skulle gå ut och ha skoj på isen. Vi gick ut och spelade avslappnat och trodde väl innerst inne vi med att vi har helt färdiga. Men ger upp, det gör man aldrig. Så vi gick in med målsättningen att vinna sista perioden. Sedan att vi skulle göra fyra mål i en period. Det trodde man ju aldrig. Samtidigt nollställer man allt mellan varje period. När det är ny period så är det bara in och köra, då spelar det ingen roll vad som har hänt innan, berättar Lars Hurtig.

Men det hände fler bragder det slutspelet. Bland annat lyckades han själv avgöra tre slutspelsmatcher samma år i sudden death. Hurtig avgjorde den tredje avgörande kvartsfinalen mot Färjestad med 4-3 i sudden, avgjorde sedan även den första semifinalmatchen mot Djurgården i sudden med 4-3 och avslutade med att göra samma sak i den tredje semifinalen.

– Det var ju lite otroligt. Det var så att man inte trodde det var sant själv. Det var ganska osannolikt och har nog aldrig hänt sedan dess. Jag är nog unik med att ha avgjort i tre raka sudden death.  Men det var ett sånt år, jag hade flyt hela säsongen. Varför går inte att förklara, man bara stod där. Tredje gången trodde jag inte själva att det var sant. Jag var tvungen att fråga L-G Pettersson att ”var det jag? Igen?” Jag var ganska förvånad. L-G sa bara: ”Ja, det var du. Igen.” Han var inte alls förvånad.

Exakt hur målen gick till minns han inte, men det var nog en styrning, ett direktskott och vid tredje segern sviker minnet.

Våren 1996 var det dags för nytt långt finalspel. Lars Hurtig, som har gjort flest mål genom historien i Luleå, drabbades av en ovanlig måltorka och gjorde bara ett enda mål det slutspelet. Men självklart kom det i finalen där Luleålegenden gjorde 2-0 redan i första perioden.

Roger Åkerström ökade på till 3-0 i andra, Frölunda knappade in två gånger om till 3-2 och med två sekunder kvar till full tid får Göteborgslaget tekning i Luleås zon. Då vann Tomas Bulan Berglund tekningen genom att slänga sig på och blockera pucken. Det första och hittills enda guldet var bärgat.

– Det går inte att beskriva hur nervös man var. Med en tekning i egen zon vågar man inte ta ut något i förskott. Man vet ju hur fort det går. Men jag minns att jag stod på spelarbänken, Lars Modig stod nedanför, jag höll honom om halsen. Sedan var det bara ett enda stor glädjerus, minns Hurtig och fortsätter:

– Det är ju så. Man minns ingenting av det som händer när det är klart. Det blir bara ett rus. Men det är samma när man förlorar i sudden också. Då vill man bara ut och ställa upp för ny tekning och börja om igen. Det är ett grymt slut att förlora i sudden. Men det var en otrolig känsla att vinna. Det var roligt när vi kom hem också, då stod det hur mycket folk som helst och väntade på oss på Kallax. Det var en otrolig känsla.

Vad avgjorde att ni vann just 1996?

– Jag vet inte om vi gjorde något så jätteannorlunda men vi var otroligt vältränade. Vi hade kört stenhårt hela året, även under serien. Vi var tunga att möta, hade en medelvikt på 93-94 kilo och orkade trampa på trots tyngden. Det gjorde oss otroligt tunga att möta. Det var nog det som avgjorde.

 

Lars Hurtigs tre favoritspelare i Luleå genom tiderna (som har lagt skridskorna på hyllan).

Juha Nurmi. Vi kamperade ihop ganska länge. En härlig finsk center. Det var lite speciellt att spela med finnarna. De hade speciellt humör. Jag spelade med två finnar ganska länge, när de var sura på varandra satt de i varsin ände av båset och jag satt i mitten, ha, ha. Men Nurmi var en härlig människa, en duktig hockeyspelare.

Lars Modig. Vi bodde tillsammans på resorna och var med varandra ända från det jag kom till Luleå 1985 tills jag slutade. Han var en säker back, lite offensiv med bra skott. Passningssäker och duktig taktiker.

Jarmo Myllys. Vi hade ett otroligt bra försvarsspel tack vare att man visste att han tog de här farliga skotten. Han kunde göra riktiga idioträddningar och hade en otrolig speluppfattning. Han kunde lägga passningar till röd, jag har aldrig spelat med någon annan målvakt som kunde allting, som han. Myllys gjorde ju mål också!

TEXT MARIE HALLMAN/HOCKEYLEGENDS.SE

Liraren som alltid hittade luckorna
Forwardslegenden som ingen lyckats slå
Peter Forsberg: "Att få lära ut saker till yngre är enormt inspirerande."
Äldre artiklar
Tipsa redaktören
Saknar du något på sajten eller har du en bra idé?
Skicka