BILDER close

VIDEO close
KOMMENTARER close
"Man känner sig nästan oslagbar"
2012-03-30 12:15:58

Björklöven vann 19 av 21 matcher i slutspelet när man tog klubbens enda SM-guld 1987. Där och då visade Göte Wälitalo att klyschan ”målvakten är halva laget” stämmer mer än väl:

– Alltså, du kan inte vinna SM-guld om du inte har en bra målvakt. Som utespelare kan du göra ett dåligt byte men en målvakt måste vara bra under hela serien. Så måste det vara, slår Wälitalo fast.

Samtidigt spelar slumpen ibland huvudrollen i ishockey. Och då spelar det ingen roll hur bra lag eller målvakt man har.

– I bland är det verkligen små marginaler. 1982 förlorade vi i femte avgörande matchen med uddamålet. Det är sånt som händer men på resan dit måste man ha en målvakt som presterar bra, säger Björklövenlegenden.

Och eftersom klyschan är sann, så innebär det givetvis att pressen på den målvakt som slåss om guldet är stor:

– Det är den men det är den pressen som ger inspirationen till de duktiga målvakterna att prestera också. Att man gillar att man måste vara bra, att man känner att man klarar av det. Jag kan ju inte luta mig mot någon annan. Som målvakt kommer man inte in och spelar i vart tredje, fjärde byte. Jag står där hela tiden. Det är väl det att man lätt blir både hjälte eller syndabock som är det som gör att man gillar situationen.

Man måste alltså vara lite speciell?

– Ja, ha, ha. De säger ju att målvakter är lite egna av sig. Att man gillar läget och sådär. Idag skulle man i och för sig kunna träna fram de flesta spelarna till att bli en bra målvakt tekniskt, får alla samma tid och hjälp kan alla bli bra. Men det som skiljer de bästa från de övriga är den mentala biten. Det är den som avgör hur bra man blir.

Det är något man föds med?

– Ja jag tror att det är till stor del hur man är som person. I dag har ju varje individ så otroligt mycket mer hjälp, både mental tränare och målvaktstränare. Det fanns inte på min tid, då fick vi vara våra egna tränare, berätta Göte Wälitalo.

Och han tränade sig själv bra. Förutom SM-guldet finns bland annat två SM-silver, ett Canada Cup silver och ett OS-brons på meritlistan.

När Björklöven tog SM-guld 1987 vann laget 19 av de 21 slutspelsmatcherna. I finalen kördes Färjestad över med 3-1 i matcher.  Den sista slutade med 6-1 till Umeålaget.

Trots det tycker inte Wälitalo att Björklöven årgång 1986/1987 var dominant.

– Nja, inte så. Men vi hade ju ett jäkligt bra lag. Det hade vi, med tidens mått mätt. Sedan var det vår tur. Vi hade försökt i många år men nu var det vår tur helt enkelt. Sedan hade vi ett ganska jämnt lag, en bra blandning mellan ungt och gammalt. Men framför allt så fick vi ihop det lagmässigt. Under många år hade vi haft många individuellt skickliga spelare, när vi nu fick ihop det som ett lag blev det riktigt bra.

Exakt vad som avgjorde finalspelet är svårt att säga tycker målvaktslegenden. Men en grej tidigare på hösten blev avgörande:

– Vi hade ett krismöte vid ett tillfälle. Hade haft en period som gick mindre bra och hade det mötet i Leksand efter en match. Sedan förstod alla vad som krävdes, efter det mötet gick allt som på räls.

SM-slutspelet minns Göte Wälitalo som ”otroligt fokuserat”:

– Man kunde nästan ta på det, det kändes att det skulle bli något speciellt. Man får ett flow i gruppen på ett helt annat sätt, en speciell känsla och känner sig nästan oslagbar.

Kommer du ihåg någon avgörande räddning från finalen?

– Nej jag minns inga detaljer så men vi vann tredje borta och hade chansen att avgöra på hemmaplan efter en taktiskt jäkligt bra match. Sedan vann vi sista matchen med 6-1 och då kände man att vi var mycket bättre än Färjestad, då kände man sig bra mentalt.

Göte Wälitalo var det som kallas en stående målvakt, en stil som var ganska vanlig på 80-talet även om det började komma fler och fler målvakter som gick ner och spelade på isen i slutet av 80- och i början av 90-talet.

– Det är ganska kul att se bilder och utrustning från då och jämföra med hur det ser ut i dag. Allt har gått framåt så otroligt mycket, det känns som en helt annan idrott idag. Och även om jag var stand up då så spelar jag inte alls så i dag i veteranhockeyn. Nu spelar jag mycket mer på knäna än vad jag gjorde under min karriär.

På vilket sätt blir det ett annat spel?

– Man var duktig på skridskor och kunde framför allt läsa spelet, man var tvungen att läsa spelet på ett bra sätt. Plus att det inte alls var samma storlek på utrustningen som i dag. Det ser man ju bara på överkroppen, hur kombinatet såg ut då och nu. I dag kan man vara en liten sparris men ändå se jättestor ut med utrustningen på.

På vilket sätt jobbade man annorlunda?

– Man jobbade mycket mer med handskarna, med att fånga pucken på ett annat sätt än man gör idag. Och man låg ner, det fanns inget knästående som det finns idag. Visst stod man på knä någon gång men inte som de gör nu. Och man slajdade – det förekommer inte ens i dag. Men den stora grejen var ju att man läste spelet på ett helt annat sätt, säger Wälitalo och fortsätter:

– Då åkte du skridskor i förflyttningarna, i dag gör du frånskjut på ett helt annat sätt och kan täcka vinklar på ett annat sätt. Då var du tvungen att stå välplacerad men det blev mer yviga rörelser med den spelstilen. I dag om du går ner och täcker så täcker du ju så mycket större yta än en stående målvakt gjorde. Vi hade ju andra förutsättningar. I text skott längs isen så var det en helt annan räddningsrörelse. Och eftersom du stod upprätt så var du tvungen att vara en bra skridskoåkare som läste spelet bra.

Att målvakter har ett speciellt psyke, håller Göte Wälitalo med om. Hur skulle man annars våga stå där som sista utpost med puckar vinandes i 160 kilometer i timmen runt huvudet. Men det sägs ju att målvakter har annat konstigt för sig.

Björklövenlegenden brukade sätta på sig skydden i samma ordning, för att hitta tryggheten. Sedan hade han en liten specialare till:

– Jag hade en grej som var ganska unik men som inte alltid gick att genomföra och det var att jag inte tittade på matchuret under matchen. Så jag visste aldrig hur långt matchen hade gått. Jag hörde ju när de sa tiden för utvisningarna men jag tittade aldrig på klockan. Varför har jag ingen aning om, men på slutet när det var lite tid kvar frågade jag ofta centern som skulle teka hur mycket som fanns kvar.

Men har det hänt något som kring det där?

– Inte vad jag kan minnas men någon gång har det väl gått dåligt efter att jag tittat på matchuret. Man kanske har gjort det och släppt in ett mål och sedan har man börjat med det. I vissa hallar var ju klockan i ögonhöjd och då kunde man inte undvika att se den men så fort det gick att undvika gjorde jag det, konstaterar Wälitalo och avslutar:

– I dag säger man åt målvakterna att skaffa goda vanor och hitta en trygghet i rutiner där man gör samma sak hela tiden, men det är ju i princip att uppmana killarna att skaffa sig lite konstiga tics. Då var det konstigt men i dag så ser man det på ett annat sätt.

 

Göte Wälitalos tre Björklövenfavoriter genom tiderna (de måste ha lagt skridskorna på hyllan)

Lasse Karlsson. En back som jag hade framför mig vid många tillfällen och som var underbar att ha med sig. Han täckte skott och man fick alltid en speciell känsla med honom. Han stod i vägen för motståndarna men han stod aldrig i vägen för mig och såg till att jag såg bra hela tiden.

Tore Ökvist. En sån kille som alla lag vill ha. Var inte bäst spelmässigt jämt men var en jäkla sniper och hade en fantastisk känsla för målet. Högerskytt och jag minns när vi vann med 7-5 en gång. Jag släppte in två studspuckar, då har man inte självförtroende i målet men Tore gjorde fem av de där sju målen så då gjorde det inget att jag släppte de där två (studspuckarna).

Peter Andersson. Också en back, en som aldrig gjorde en dålig match. Otroligt stabil, men visste alltid var pucken skulle komma när han var inne. Ett proffs i varje match och så kom vi till Umeå samma år, spelade tillsammans i både klubb och landslag.

TEXT MARIE HALLMAN/HOCKEYLEGENDS.SE

(Fotnot: Göte Wälitalo arbetar numera som arbetsledare för lokalvårdare på Umeå universitet. Han har även varit målvaktstränare sedan 1995, först sex, sju år åt landslaget men numera enbart åt Björklövens A-lag)

 

 

 

Bergqvist hyllas: "Det är en otrolig stolthet att få representera sitt land"
"Det var alltid en kick på något sätt att få åka iväg med landslaget"
"Man blir otroligt glad när man blir ärad och hyllad på det här sättet"
Äldre artiklar
Tipsa redaktören
Saknar du något på sajten eller har du en bra idé?
Skicka