BILDER close

VIDEO close
KOMMENTARER close
"Alla ville vara med - vi spelade ju en sju, åtta år tillsammans"
2012-04-24 10:16:41

Mottot 1989 var “going for gold”. Nu blev det ingen medalj för Sverige i Globen det året - som det blev 1987, då bilden ovan togs. Men en svensk letade sig in i ett minst sagt stjärnspäckat All Star Team 1989– backen Anders Eldebrink.

– Det var jäkligt kul att vara med även om det inte var något det snackades så mycket om då! Men jag gjorde många mål och poäng, det gick bra som tusan för mig personligen. Så det var väl därför, minns Tre Kronorlegenden Eldebrink.

Han säger själv att just åren mellan 1986 och 1993 var de bästa i karriären och under VM i Globen gjorde den spelskicklige backen fem mål och tre assist på nio matcher. Men för laget gick det tyngre:

– De satte ju en slogan där, ”going for gold” men det blev lite för upphaussat, lite för stora förväntningar tror jag. Vi vann ju guld 1987, sedan 1988 så var det inget VM utan då tog vi brons i OS i Calgary i stället, nu var det hemma-VM och som regerande mästare förväntades vi vinna, berättar Eldebrink och fortsätter:

– Vi spelade bra, men det var tuffa matcher. Bland annat så förlorade vi knappt (1-2) mot Tjeckoslovakien i den nästa sista matchen och mot Sovjetunionen (1-5) i den allra sista. Trots att vi spelade bra. Men ett hemma-VM kan vara lite jobbigt för spelarna. Det är roligt med allt som händer och alla som man känner men det gäller att klara den pressen som blir också och det gjorde inte vi.

Varför?

– Det var nog förväntningarna, det här ”going for gold” som knäckte oss. Folk gick omkring med det där på kepsar och knappar, vart man än vände sig. Vi vann ju 1987, det var egentligen ett par år för tidigt i planeringen (bilden ovan är från det guldfirandet). Sedan när det gällde 1989, så vek vi ner oss, säger Eldebrink och fortsätter:

– Sedan var det en enorm hausse. Globen var ny, det slogs publikrekord, det skrevs enormt mycket och det var väl ungefär då som media började bevaka VM-turneringarna på plats på allvar. Sedan hade såväl Sovjetunionen som Tjeckoslovakien och Kanada riktigt bra lag. De var bra motståndare samtidigt som det var så mycket kring VM att vi tappade fokus. Vi hade svårt att hantera det där, samtidigt som vi hade väldigt roligt med allt det där i media, med sponsorer och så vidare.

För att få lite lugn och ro valde Tre Kronor att bo ute i Saltsjöbaden under VM. Där kunde spelarna slappna av, glömma förväntningarna och bara vara sig själva.

– Det var ett väldigt bra gäng och vi hade mycket kul tillsammans. Det var ju lite olika ålder på spelarna i det där laget, (Börje) Salming var ju med, han var väl en av de äldre. Sedan var (Johan) Strömwall med som ung kille, det var han som avgjorde mot Kanada i sudden…det var lite blandat med killar, från Elitserien och NHL. Vi hade ett riktigt bra lag. Sedan vann vi ju inte så vi fick väl inte ihop det perfekt ändå, men det var ett bra gäng. Alla som kunde ville ju vara med.

I gänget fanns givetvis ett antal skojfriska spelare också. Practical jokes var ett bra sätt att hålla humöret uppe i laget. Som när media bjudits ut till Saltsjöbaden på Börje Salmings 38-årsdag:

– Vi slängde en tårta i huvudet på honom! Det var väl kirunamaffian med Pekka Lindmark i spetsen som låg bakom det där. Det var en riktig gräddtårta, journalisterna var på plats och Börje trodde väl han skulle få ta en bit mumsig tårta, men då slängde vi tårtan i fejjan på honom. Inför fotograferna. Och han blev så arg Börje, han var småsur ett tag sedan över det där, minns Eldebrink och skrattar gott åt minnet.

Tårtningen var ju ändå gjord med glimten i ögat. Och det var en riktig tårta, påpekar han. Ingen raklödderdito som man kan få se spelarna leka med nu förtiden.

Men det var ju en hel del allvar också. Att Eldebrink tog plats i VM:s All Star team var såklart en bragd. Eller vad sägs om de övriga uttagna: Målvakten Dominik Hasek, Tjeckoslovakien, vänsterbacken Vjatjeslav Fetisov, Sovjetunionen, högerforwarden Sergej Makarov, Sovjetunionen, centern Steve Yzerman, Kanada och vänsterforwarden Vjatjeslav Bykov.

– Det var ju det som var kul, att få möta de allra bästa. Såna som Yzerman och den här ryska femman, dem spelade jag emot i nästan varje byte i flera år. Sedan blev man kompisar med ryssarna, vi möttes ju år efter år. Man lärde ju sig känna igen dem och hur de spelade och de lärde sig detsamma om oss, det var ganska kul, säger Eldebrink.

På den tiden var det ju vanligt att samma spelare återkom år efter år, inte bara i Sovjetunionen där spelarna var anställda av staten och militären utan även i Tre Kronor:

– Man spelade ju många turneringar, alla ville vara med och man snackade ihop sig med varandra, Rundqvist och vi andra. Det var kul att träffas varje år och vi blev jäkligt bra kompisar, vi spelade ju en sju, åtta år tillsammans. Och jag tror att folk som såg vår generation kommer ihåg oss just för att vi spelade så många VM-turneringar på rad. Vi hade samma nummer hela tiden, precis som när man själv var grabb. Då såg man ju varje match och kände igen varje spelare. Nu byts det av mycket mer, det är nya killar hela tiden. Men så spelar man många fler matcher med sitt klubblag också, det blir svårare att vara med hela tiden.

Men det måste ha varit speciellt att möta ryssarna? Jag vet andra spelare som var så less på att det bara fortsatte komma nya superfemmor, gång på gång. Så fort ett gäng slutade så kom nästa ”omöjliga” femma att rå på?

– Jo, ha, ha så var det! Vi visste ju att när vi mötte ryssarna så skulle vi inte få ha pucken så värst ofta. Det blev mer att jaga pucken och försöka hålla positionerna så gott det gick. Vi vann kanske fyra, fem matcher mot deras allra bästa. Max. Och då mötte vi väl dem mellan 40 och 50 gånger… men de var så otroligt samspelta, så individuellt skickliga och mycket starkare än vi. De tränade ju mycket mer och låg före oss i det mesta. Men de var ändå justa på något sätt. Hånade oss aldrig trots att de vann hela tiden, de var väldigt sportsliga.

Samtidigt så var det väl runt 1987-1989 som det började bli möjligt att slå dem?

– Ja, det var då som några började sticka till NHL och då blev de sämre som landslag. Men när de hade de bästa spelarna ihop, då var de för jäkliga att slå. Men det var en rolig tid, man glömmer den inte!

Backlegenden Anders Eldebrinks tre favoriter i Tre Kronor under VM 1989:

– Oj det här blir svårt! Många umgicks man med mer än andra, bland andra var jag och Kenta Nilson mycket tillsammans, liksom Rundqvist och de som var i samma ålder. Vi 60:or höll ihop sedan pojklandslaget…men okej:

Thomas Steen. En spelare som alltid varit underskattad. Folk fattade inte hur bra han var – på allt. Han var stark med pucken, la bra pass in mot mål, var lugn och stark. Men spelade kanske för mycket i Nordamerika för att folk skulle se här hemma, hur bra han var.

Tommy Albelin. Jag spelade ihop med honom många gånger, han var min backpartner och det klickade rejält där. Jag gillade honom skarpt. Han var mer aggressiv, jag var mer en libero som var bra på att bygga upp anfall och plocka puckar, han var mer fysisk och smällde på i sitt spel. Vi passade bra ihop.

Börje Salming. För att han har gjort så mycket för sporten. Han var en väldigt bra kille som offrade sig hänsynslöst för laget och sporten. Han hade otur som spelade i ett dåligt NHL-lag som aldrig vann någon Stanley Cup men publiken gillade honom för att han alltid offrade sig så enormt mycket. Han har betytt mycket för svensk hockey, han var den första stora NHL-stjärnan vi hade och banade väg för oss andra. Man såg upp till honom, det var stort att få spela med Börje.

TEXT MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS

FOTNOT: Bilden ovan är från guldfirandet 1987, Anders Eldebrink är trea från vänster i det som var ett järngäng i Tre Kronor.

 

Forwardslegenden som ingen lyckats slå
Peter Forsberg: "Att få lära ut saker till yngre är enormt inspirerande."
Canada Cup 1984: "Det var liksom en utanförkroppen känsla på något sätt"
Äldre artiklar
Tipsa redaktören
Saknar du något på sajten eller har du en bra idé?
Skicka