VM och väntan på NHL-spelare är synonymt med varandra. Vilka NHL-lag åker ur Stanley Cup-slutspelet, vilka spelare kommer hem, hur ska laget sättas ihop – till slut. Ett pussel som kan pågå en bra bit in i mästerskapet. Och för forwardslegenden Uffe Dahlén var det givet att tacka ja när Tre Kronor ringde:

– Det var väl inte alltid man kände för det på en gång precis när man hade åkt ur, men när man var fräsch i kroppen så var det ju ändå alltid kul att spela i landslaget. Men det är viktigt att man är frisk och hel och i bra form. Annars gör man ingen nytta, man ska ju inte vara med bara för att man spelar där borta och kan komma hem, säger forwardslegenden.

Dahlén gjorde sin första NHL-säsong 1987/1988, säsongen efter kom han hem till VM i Globen efter att NY Rangers hade åkte ur Stanley Cup-slutspelet tidigt.

– Att få vara med i landslaget är det roligaste som finns och har alltid varit roligt. Du representerar ju ditt land. Sedan är det en rolig stab runt Tre Kronor, det är väl ”Pudding” (materialförvaltaren Anders Weiderstål) som har varit kvar längst och tidigare var ju "Hovan" (landslagsläkaren Lennart Hovelius) som var doktor i många år och såg till att det var mycket roligt som hände runt laget. Sedan är såklart själva tävlingskänslan en drivkraft, det var roligt att ha chansen att vinna något internationellt, säger Dahlén.

Practical jokes var ett sätt att få ihop gruppen. Vissa slet hårdare med det än andra:

– ”Hovan” var väl den som höll på med de flesta jäkelskaperna, ha, ha. Det var alltid något på gång, varje turnering. Det var alltid han som startade busen och på icke-matchdagar visste man att nu kommer han ställa till med något. Då fick man vara på sin vakt.

Eldebrink berättade nyligen för Falcon Hockeylegends om när Börje Salming fyllde år och fick en gräddtårta i ansiktet... var du med på den?

– Nej, ha, ha, det var jag inte men visst var jag med på en del grejer, jag har väl fått svara för vissa saker. Och det var ett kul sätt att få ihop gruppen. När man träffas som det blir så är det bra när det händer roliga grejer.

Som NHL-spelare kommer man rakt in i VM-laget utan att ha varit med om några förberedelser med övriga gänget och ibland efter att mästerskapet har börjat men det var aldrig något bekymmer menar Dahlén:

– Man känner ju oftast många som är med, så det är inte så svårt. Det viktigaste var väl att komma igång och spela match direkt när man landat, för då var man ofta pigg. Sedan kan man säga att det blir en liten reaktion på grund av jetlagen i kroppen och då gällde det att komma in i dygnsrytmen och rutinerna så fort som möjligt bara. Ibland gick det fort, ibland tog det längre tid. Det finns inget svar på varför det blir som det blir. Det var olika från gång till gång.

Många säger att det svåraste är att ställa om mentalt, att gå från depp till nytt fokus på så kort tid?

– Jo, just när du är utslagen så är väl inte VM det första du tänker på. Men när man väl får frågan och känner efter om man ska åka, då blir det ju till en ny chans att vinna något. Då blir det stort fokus och laddning på det som komma skall. Det är inte alls svårt tycker jag, det var bara kul när man väl kom dit. Och väl där så vet man vad som gäller, man har varit med så många gånger att det kommer av sig självt. Då vill man bara in i det så fort som möjligt.

Vad minns du från de två VM som du har spelat på hemmaplan?

– Att 1989 då fick vi ingen medalj. Det var inget slutspel med finaler och så då utan en rak turnering. Jag var ung och vi hade åkt ut tidigt med Rangers men vi fick ingen medalj och det var ju lite tråkigt.

– I Göteborg (2002) kom vi till semifinal mot Slovakien. Vi ledde men de filmade till sig en utvisning, fick powerplay och kvitterade. Sedan vann de på straffar mot oss och så vann de VM-guld i finalen. Där var det nära! Vi hade grepp om finalplatsen och jag tror att vi hade slagit ryssarna om vi hade fått spela finalen men nu fick de den där utvisningen med sig, kvitterade och vann. Men vi vann brons i alla fall sedan.

Vilket av alla dina fyra VM har du roligast minnen ifrån?

– Det är ju 1998, när vi vann. Att få vara med när man vinner, få ha ett VM-guld med sig på meritlistan från karriären, hemkomsten, firandet på Sergels torg och allt det där var nog det mest speciella för mig, säger Ulf Dahlén och fortsätter:

– Man minns ju än i dag både hemkomsten och VM-guldet, det var hela paketet. Det är alltid speciellt att få vara med och vinna ett mästerskap, allt runtikring är speciellt. Just att få vinna sista matchen i en turnering, att få jubla tillsammans, att få ha vunnit något med ett lag. Det finns inget större. Sedan minns man ju festligheterna när vi kom hem, alla blågula flaggor, det var fantastiskt.

Sergels Torg var fyllt med folk, går det så här i efterhand att beskriva känslan när du stod där?

– Nej, det är svårt, man måste nästan vara med om det själv. Det är så mycket som händer, från att man vinner sista matchen, tills man kommer hem. Det går inte att peka på just någon enskild grej, men just dagarna efter guldet, de är speciella.

ULF DAHLÉNS FAVORITSPELARE I TRE KRONOR GENOM TIDERNA (av dem som lagt skridskorna på hyllan)

Mats Sundin: "Han var ju kapten många gånger. Det var inte bara på isen som han var en bra ledare, utan även utanför".

Peter Forsberg: "Har gjort många viktiga mål i Tre Kronor".

Jonas Bergqvist:" Är väl det namn som man förknippar med Tre Kronor i min generation, Han var med en lång period och var duktig på allt. Stabil, nyttig och helt enkelt aldrig dålig."

TEXT: MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS