Sommar och hockeyspelarna tränar på egen hand inför den kommande säsongen. Men vad gör de gamla legenderna? Hockeylegends.se har kollat läget i hängmattan hos några av dem. Efter Dan Söderström och Stig Salming har turen kommit till målvaktslegenden Göran Högosta.

Hej Göran, vad gör du nu för tiden?

– Jag jobbar som försäljningschef på ett gammalt fint familjeföretag här i Falun som heter Herdins färgverk. Vi säljer både dagligvaror, kemtekniska produkter, rengöringsmedel, färger, textilvårdsprodukter och färgfackprodukter. Det är inte min familj som äger det men det är ett anrikt företag med rötter från slutet av 1800-talet.

Hur hamnade du där?

– Jag sökte jobbet och fick det! Jag hade jobbat i några år på Pripps, som blev Carlsberg, som säljcoach och säljledare när Herdins sökte en försäljningschef. Jag har fem säljare som jag ansvarar för ute i landet. Sedan har jag kontakt centralt med kedjor som ICA, Coop, Happy Homes, Colorama med fler. Det är ett ganska omväxlande och stimulerande arbete.

Hur ofta blir du påmind om din hockeykarriär? Jag antar att många minns namnet?

– Jo, det stöter man på folk som gör, framförallt äldre personer som känner igen en från 1970-talet. Och det finns yngre som inte själva sett mig spela men som har hört talas om en och känner igen namnet. Det är kul och jag har väl använt det lite i affärslivet. Man har lite fördel när de känner till vem man är. Men det gäller att använda sig av det på rätt sätt. Man får vara ödmjuk och aldrig bli kaxig på något sätt för då får man en trist stämpel på sig.

Vilket är ditt bästa hockeyminne?

– Det är väl framförallt VM 1977 som är det mest trevliga, i och med att vi – helt otippat – spöade ryssarna två gånger under det mästerskapet. Det var historiskt. Det var synd att vi inte räckte hela vägen fram till VM-guldet men jag blev uttagen till världslaget så det var kul ändå!

Ni slog som sagt ryssarna två gånger. Först med 5-1 och sedan 3-1. Och det här var ju när ryssarna var som mest svårslagna?

– Ja, jag hade visserligen varit med och vunnit mot dem i olika träningsmatcher och under en VM-match, i Katovice 1976, så vi slog dem tre matcher på rad i VM-sammanhang när jag stod i mål. Det är jag stolt över. Och många blev glada, det var förstasidor i Expressen, i Aftonbladet och intervjuer hit och dit. Det var verkligen unikt.

Vad var hemligheten?

– Jag hade väl lite lättare att spela mot såna lag som var spelskickliga för jag brukade avvakta och läsa spelet och se vad det fanns för tänkbara varianter innan jag agerade. Jag brukade inte gå på första finten utan visste att när man trodde det skulle komma ett skott så kom det oftast ett par, tre passningar till från ryssarna. Då hade jag en fördel av att jag stod och avvaktade deras val. Många gick på de första passningarna och var sedan bortspelade men jag hade förmåga att hålla mig kvar i spelet och vänta ut dem tills de inte kunde passa mer och inte hade några andra möjligheter än att skjuta, då var man med på det som kom.

Men det var inte bara att Sverige vann två gånger på rad som var unikt?

– Nej man kan väl säga att en grej som var en ganska stor bedrift, var att vi vann trots att jag spräckte högra lårmuskeln under den första matchen mot ryssarna i Wien. Jag kom ner i spagat och det har jag varken gjort förr eller senare. Det var som att dra isär en oxfilé och se hur allt bara spricker. Normalt har man sex veckors rehab på en sån skada och de går ofta upp lätt men jag körde en snabbläkning så stod jag där i mål igen efter bara fem dagar!

Hur var det möjligt?

– Vi frös i stort sett benet och körde ismassage i ett dygn för att stoppa blödningen. Sedan var det lite tajming när man skulle gå på med värmen så att det inte skulle bli en ny blödning. De två första dagarna kunde jag inte ta ett steg en gång. Det var som att få en kniv rätt in i låret varje gång jag försökte. Sedan kom jag igång lite, testade men kunde inte spela. Som tur var, var vi spellediga i tre dagar, sedan hade vi match mot Kanada och jag satt reserv. Hade vi tagit in en tredje målvakt hade jag inte kunnat spela mer så vi gamblade lite och hade mig som reserv på bänken. Sedan var vi matchlediga en dag och på femte dagen spelade jag match igen när vi mötte Tjeckoslovakien. Jag kunde inte sträcka ut benen riktigt så jag fick göra som målvakterna gör i dag, böja ner knäet och köra med benet böjt mot isen. Det var tufft när det kom isskott för jag fick ju inte göra som jag var van vid, men det gick det med. Jag var inne i ett flow, ha, ha.

Hur gick det i den där matchen bara fem dagar efter skadan?

– Vi fick stryk med 1-2 och på grund av det spelade vi inte VM-final. Sedan hade vi ryssarna i sista matchen och då blev tjeckerna världsmästare tack var att vi vann mot Ryssland. Hade vi förlorat mot ryssarna hade Kanada fått silvret och de hade redan börjat fira under den matchen. De kunde inte tänka sig att vi i Sverige skulle lyckas spöa ryssarna två gånger under en och samma turnering. Men det gjorde vi och tog ett VM-silver. Sedan fick jag en kyss av Tjeckoslovakiens målvakt Vladimir Dzurilla. Han stod bakom mitt mål och hoppade och höll tummarna hela matchen. När slutsignalen gick hoppade han in och var så glad att han gav mig en kyss på munnen, ha, ha. Det var lite lustigt. Och just det där hör jag än i dag. Det kommer ofta brev från tjecker, ryssar och kanadensare. Speciellt tjeckerna är glada i mig, de uppskattar väl att Tjeckoslovakien fick VM-guld tack vare vår seger!

Men hur kunde du spela med ett så sargat lår?

– Ja, det fattade man inte själv! Man ser ju på andra idrottare vad en muskelsträckning i låret innebär för rehab. Och ont gjorde det.  Jag svimmade ju när det hände. Just när muskeln gick av så gick spelet vidare. Jag fick dra mig upp från isen med hjälp av stolpen och stod där och höll i mig. När spelet blåstes av blev allt bara suddigt och jag svimmade. Sedan i matchen fem dagar senare så fick man ju undvika att hamna i spagat igen. Jag fick stålsätta mig för att inte gå ut i liknande parader igen, det var ju något som satt i ryggmärgen, men hade jag gjort det hade låret gått sönder igen. Så det var bara att stå där, tänka till och vara lite låghalt.

Apropå smärta, ni hade ju lite andra skydd förr. Spelade du utan mask?

– Nja, när jag spelade TV-pucken 1970 så fick man ju ha hjälm. Sedan mitt under turneringen kom besked om att man skulle börja ha ansiktsmasker. Så jag hann stå några matcher med bara hjälm och munskydd, och det var någon match med vit helmask men mest hade jag faktiskt galler på hjälmen.

Har du fått någon puck rätt i ansiktet?

– Nej, de tog man ju med plocken innan de tog där! Sedan är det ju de allra hårdaste skotten som man inte kan plocka, men jag har klarat mig bra. Fick något skott som hamnade på hjälmen så att den åkte in från sidan och skar upp något jack. Sedan fick man ju många blåmärken och så, när puckarna träffade där men utespelarna åkte på mer knäskador och så. Min höft tog väl däremot stryk. Den slog man i hårt i isen när man slajdade och så, det är inte konstigt att den tagit stryk men den är bytt nu så nu är det prima.

Du spelade ju i NHL också, där sköt de väl hårt?

– Ja, jag var den första europeiska målvakten som signade ett NHL-kontrakt. Jag gjorde det med Rangers men de hade två av NHL:s fem bästa målvakter. Det var inte lätt att komma dit och inte veta hur någonting funkar. Då var man novis, i dag har de andra förutsättningar. Jag hade gärna gjort om den resan men med bättre vetskap om hur det är där borta. Men jag höll väl nollan i någon match mot Chicago i alla fall. Tredje säsongen bad jag att få bli trejdad till Quebec Nordiques och då mötte jag Dan Labraaten och Vaclav Nedomansky och han, Nedomansky sköt väl hårdaste skotten i världen då. När han kom mellan cirklarna och sköt ett slagskott då gled man ut och bara blundade, man hann ju ändå inte ens se skotten.

Har du någon kontakt med ishockeyn i dag?

– Inte annat än att man följer med lite grann på tv och så. Det är sällan jag åker och tittar aktivt. Jag har fem mil till Leksand så det blir bara två-tre gånger per år. Jag var aldrig tränare efter heller utan tänkte mer att var sak har sin tid. Det var kul att göra lite annat efter karriären också, jaga älg, fiska och så på hösten, som jag inte kunde göra när jag var aktiv.

Men oldtimerhockey då?

– Jo, det körde jag litet i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Det började med att jag och Anders Kallur var med i TV-laget i fotboll några matcher. Vi började då spåna om att vi borde starta upp något liknande i hockey. Vi fick med Bengt Bedrup på noterna och han ställde upp som manager. Rolle Stoltz var coach och eftersom jag då jobbade på Pripps, så fixade jag så de blev huvudsponsor. Vi gick under namnet Pripps Hockey Stars och samarbetade med Barncancerfonden. För att kvala in i det gänget skulle man ha spelat i landslaget eller varit proffs, så det var ett ganska rutinerat lag vi ställde på isen. Alla ställde upp ideellt och vi var med och drog in ca 3-4 miljoner kr till Barncancerfonden under en dryg 10-årsperiod.

Vad tycker du om säsongen som var nu senast förresten?

– Jag tycker att Brynäs gjorde det bra. De spelade jäkligt piggt och fint i finalmatcherna. Framförallt tycker jag det är kul att deras ungdomssatsning gav frukt. Det borde visa övriga lag hur man kan agera och jag hoppas Leksand ska få framgång genom att satsa ungt. Det syns att Tommy Salo har den inställningen och låter ungdomarna få chansen i match efter match, de spelar inte bara sporadiskt. Och det är viktigt för det går inte för lag som kommer underifrån att köpa sig upp till Elitserien, man får satsa på unga spelare i några år så ger det resultat.

Finns det några av dagens spelare som kan bli framtida legender tror du?

– Ja, visst, det kommer nya hela tiden underifrån, det såg man ju bara på JVM. Och Jakob Silfverberg är jäkligt duktig, får han fortsätta utveckla sin talang så kommer det att gå bra.

Hur ska du spendera sommaren själv?

– Jobba i tre veckor, sedan ha semester en månad. Jag har sparat lite till hösten också, då blir det älgjakt och fiske.

Till sist, vilka är dina tre svenska favoritspelare genom tiderna?

– Börje Salming! Framförallt för hans fighting spirit och hjärta. Han har betytt otroligt mycket för svensk hockey och de svenska spelarna där borta (i NHL) där han beredde vägen för andra. Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson sitter också på näthinnan sedan man var liten grabb och åkte till Leksand för att se honom. Han kunde verkligen behandla pucken, läsa spelet och var en matchvinnare. Han tog pucken, åkte genom hela laget och avslutade med mål. Han hade en fantastisk förmåga att snurra upp motståndarna. Sedan säger jag Uffe Sterner. En färgklick och otroligt bra kille. Jag gillade hans tuffhet, han hade både spelsinnet, tekniken och spelade tufft och aggressivt.

TEXT MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS.SE

Fotnot: Göran Högostas legendkort hittar du här: http://www.hockeylegends.se/legender/