Snitsiga lirare i all ära men utan spelare som offrar sig och tar smällar för laget blir det inga segrar.

− Man måste tycka om det själv så mycket att man är villig att offra sig för laget och det gör man för att man får tillbaka så mycket efter att ha gjort det, säger backlegenden Marcus Ragnarsson.

Han delade ut många smällar under karriären och tog emot desto fler, med glädje, för laget. Och även om det gjorde ont både här och där så lindrades smärtan alltid av känslan efteråt.

− Man kommer in i båset, man har gett järnet, man är blåslagen men man har vunnit. Det känns så jävla härligt. Man vill känna den där känslan och man vill göra det igen och igen.

Går det att beskriva hur det känns inombords?

− Det är svårt att beskriva såna känslor men på något sätt så är det väl som förr i tiden… du vet den riktigt gamla tiden då drog man ut i krig och gick ut till de där stora slagen på liv och död. Numera, på isen, går man visserligen inte ut med livet som insats längre. Nu får man bara ett blåmärke, kan bryta något ben eller sådär, det är väl inte samma sak riktigt men ändå, säger Marcus Ragnarsson och fortsätter:

− För min del går det ju ut på att tävla. Jag var mest inne för att motståndarna inte skulle göra mål, framförallt när jag var i NHL. Då var det att freda målet man hade som uppgift och den uppgiften ville man lyckas med och då gör man det mesta för att lyckas. Då går man ner och täcker skott fast man vet att det kommer att göra ont. Man vill se bra ut på isen och man vill inte att någon annan ska tänka att vad fan gör han, varför backar han undan och gör så där?

Men det krävs mod att stå kvar när spelare på 100 kilo kommer dånandes och puckar kommer flygande i 160 kilometer i timmen.

− Det är klart att man har tvekat men jag har aldrig fegat ur. Visst har man tänkt att det här kommer att göra ont som helvete men man har ändå gått in i sarghörnet först, man har ändå gått ner och täckt skott där man inte har skydd. Sedan har man ju hört om de som inte vågar, de som inte vill ta ett skott på foten men det ser inte bra ut. Man vill inte uppfattas som en som är sådan.

Snackade ni mycket om det i båsen?

− Jomen sånt där spred sig, framför allt i NHL. Där var det många som inte vågade gå in i närkamperna och de fick höra det, framför allt av motståndarna och av lagkamrater. Såna ville man inte ha i sitt lag. De som inte var villiga att betala priset, de blev inte kvar, berättar Marcus Ragnarsson som bland annat spelade nio säsonger i NHL, sju och en halv säsong i San José Sharks och en och en halv säsong i Philadelphia Flyers.

De mindre rinkarna i NHL gör att spelarna kommer upp i högre farter, därför smäller det mer och ofta hårdare. Men Ragnarsson – som spelade utan visir på sin tid – klarade sig utan några större skador så länge han var i Nordamerika.

Det var – ironiskt nog – när han kom hem och spelade i Almtuna i HockeyAllsvenskan mellan 2004 och 2008 som han fick sin värsta smäll i en match mot Huddinge 2007.

− När jag kom tillbaka till Almtuna visste alla vem jag var och alla ville mäta sig med mig och smälla på mig extra för att jag hade spelat i NHL. Men den värsta smällen fick jag av en ren tillfällighet. Jag hade täckt hur många skott som helst i NHL utan att bli skadad men när jag spelade i Almtuna fick jag en flippuck i ansiktet. En jäkla flippuck som kom flygande och träffade kinden så att okbenet gick av, säger Ragnarson med ett skratt.

Då gjorde det otroligt ont, i dag kan han skämta om det:

− Det var väl Micke Johansson som var tränare där, han sa att killen som sköt var en back som inte kunde skjuta flippuckar. Att han inte fick upp pucken på träning men det lyckades han med nu. Och han hade noll koll, hade väl missat målet med flera meter om pucken gått ditåt. Men mitt okben träffade han! Så kan det gå, ha, ha.

Vilka andra skador har du fått genom att bland annat täcka skott?

− Jag har väl brutit några fingrar och tår också. Men just när pucken kom upp i ansiktet var läskigt. Sedan har man väl fått klubbor och så i ansiktet men det var mest smågrejer. I NHL, när jag spelade i Philadelphia såg man ju killar som fick puckar i ansiktet så att de bröt både käkben och okben. De var inte så snygga då men annars har jag inte varit med om så jätteotäcka saker när jag har varit på isen själv, säger Marcus Ragnarsson.

Han kände dock Bengt Åkerblom, som omkom 1995, i en oerhört sällsynt olycka då han skar upp halspulsådern på en skridsko. Efter den händelsen infördes halsskydd i Sverige och Ragnarsson som i dag både är assisterande tränare i Almtuna och instruktör på hockeygymnasiet i Uppsala betonar att skydden är viktiga.

− Jag har ju sett hur man viker ner halsskydden och så. Det är inte bra.

Men man kan inte ha skydd precis överallt, därför är det viktigt att spela smart samtidigt som man är modig och täcker skotten.

− När jag var i San José så mötte vi St. Louis i första rundan i slutspelet. De hade en kille som heter Allan MacInnis, som sköt hårdast i hela ligan. Vi hamnade i tre mot femunderläge, då kände man ju att jag vill inte gå ner och täcka skott när han skjuter men man lägger sig ändå ner på isen, ber en stilla bön att låt det träffa bra och det skottet tog på benskyddet som tur var…, säger Marcusson och fortsätter

− Man hoppar upp, då laddar han på ett nytt skott, då var bara ner på isen igen… så det gäller att ha flyt och rätt teknik så att man går ner på isen på rätt sätt, så att man får fram den delen av benen som man har skydd på till exempel.

Hur känns det att bli manglad av en jätte i hörnet då?

− Är man bara med på tacklingen så kan man skydda sig, det är inte så farligt. Man har ju axelskydd och sånt som är bra att ha. Sedan är det viktigt att man är med på att tacklingen kommer. Under alla åren i NHL lärde man sig att vara beredd och att skydda sig. Är man inte beredd så gör det ont. Är kroppen avslappnad och man får en smäll så kan det gå illa. Det är bra fart på folk. Det känns ju när de kommer.

Vad är en tuff spelare i dina ögon?

− Jag kan ju bara gå tillbaka till det vi pratade om förr – att åka ner först i en sarghörna, ta emot en smäll och ändå göra ett bra uppspel. Att man skyddar sig mot en forecheckare som kommer och ska tackla en. Det krävs stort mod att gå in först i en situation för man vet att nu kommer han och jag får ta en jävla smäll men jag tar en smäll för laget, för att jag ska kunna göra ett bra uppspel för laget.

Skillnaden mot i dag?

− Att många inte går in först i hörnorna, många backar ut i stället när de ser en motståndare komma och säger att varsågod du får pucken. De är inte beredda att betala priset. Och jag kanske är gammalmodig men att inte betala priset, det ser inte bra ut.

Marcus Ragnarssons tre favoriter bland tuffa och modiga spelare som nu lagt skridskorna på hyllan

*Mike Ricci. En långhårig kille, han hade inga tänder och han kunde ta stryk.

*Bryan Marchement. Också en tuff kille, han kunde gå in i hörnet och ta en smäll för att få ut pucken. Kunde även täcka skott med ansiktet.

*Lars Fredrik Nyström. Jag hade honom som tränare i Djurgården ett tag och i Östervåla. Jag har inte spelat mot honom men har hört att han var en som kunde gå ner och täcka skott med bröstet. Han gick bara ner på knä och spände upp sig, typ skjut här!

Vill du veta mer om ”Ragge”? Då hittar du hans legendkort här: