Det är inte många spelare som fått en hel spelstil uppkallad efter sig, men det har Mats Lusth fått. Han blev med sin oömma – och för motståndarna – otroligt jobbiga bökande utsedd till den som skapade grishockey. En utnämning han tog med en klackspark då och skrattar åt än i dag.

– Det är väl klart att man gillade det, jag hade inga problem med det. Man kan ju tolka grishockey hur som helst och jag tolkade det som att vi var jobbiga att möta, berättar Mats Lusth.

Och det var media som både kom på namnet ”grishockey” och som utsåg Lusth själv till ”överstegris”.

– Det där snacket dök ju upp när vi mötte Leksand borta, det var väl Lasse Anrell som tyckte att vi spelade lite för tufft och lite för hårt och hittade på det där namnet. Sedan gjorde TV4 det där inslaget med grisnäsan, Anrell tyckte att det var kul att jag bjöd på mig själv, sedan blev vi faktiskt vänner, berättar Lusth.

Inslaget han syftar på var gjort med glimten i ögat av både reportern och Lusth själv. Malmöspelaren intervjuades om sin spelstil och satte gladeligen på sig ett gristryne för att skämta både med sig själv och reportern Patrick Ekwall.

Och Lusth tycker än i dag att grishockeyn förtjänar att hyllas istället för att rynkas på näsan åt.

– Grishockey är ju som slutspelshockey, allt tajtas upp. Spelet blir tuffare, hårdare, misstagen minskas ner och allt dras till sin spets. Det är sån hockey som jag spelade även om det var i slutspelet som man spelade det mest.

Finns det någon som spelar likadant som du i dag?

– Nja… jag har inte sett någon på ett tag i alla fall. Men man ska veta att det är en helt annan nivå på bedömningarna i dag. Det finns inte samma karaktärer heller nu som det fanns förr – som Mats Hallin, Magnus Wernblom och såna killar. Det fanns många fler av dem förr.

Varför finns den typen av spelare inte kvar?

– Nä men det finns inte såna karaktärer i dag helt enkelt. Och det beror på att folk försvinner till AHL, KHL, NHL och så blir det blir andra bedömningar i dag också.

Skulle man kunna spela i dag som du gjorde på din tid då?

– Nej och det var inte bara jag, det var ju flera som gjorde så men nej. Det hade inte gått i dag. Jag med flera har ju fått anpassa sättet man spelar. De började ju göra regeländringar redan då, nu kan det ju till och med bli så att det inte ens är närkamper i vissa Elitseriematcher. Det har blivit helt åt andra hållet och så är det svårare för domaren att göra sina bedömningar i dag tror jag.

Vad är den största skillnaden mellan retstickor och ”busar” då och nu?

– Att vi använde klubban mer då. Det var tjuvnyp och så också, det ska man inte sticka under stol med. Man hakade och slog och ja gjorde väl allt möjligt. Man satte upp klubban och åkte efter spelaren som en vattenskidåkare. Och framför mål fick man ju använda klubban betydligt mycket mer än i dag.

På vilket sätt?

– Det hände ju att domaren sa att ”nu tar du ner klubban Lusth, jag har sett vad du gör och det gör du inte om”. Men så funkar det inte i dagens matcher. Sedan säger jag inte att det var bättre då men det var annorlunda, säger Mats Lusth.

Visst finns det kvar retstickor som både snackar omkull och är framme och nöter ner motståndare både mentalt och fysiskt även nu. Men med högre tempo blir det mindre tid för småfula grejer som att slå undan skridskorna eller köra upp handsken i ansiktet på någon i det andra laget.

För tio år berättade en spelare i Expressen om alla fula trick han körde under en match. Det var allt ifrån att knäa andra i knävecken till att få dem ur balans genom att trycka till i ryggplattan när domaren inte såg och spelaren inte var beredd. Men kan man göra så i dag är ju frågan?

– Ja, det går väl att slå i knävecken och så men det är väl mer snack mellan spelarna i dag, de pratar mer. Men jag tycker det är för få som vågar vara lite… ja du vet sådär. Men det tror jag är på grund av domarnas bedömningar och att matcherna så ofta avgörs i power play eller box play numera och då vill man inte riskera att bli påkommen och få en utvisning.

Var det bättre förr?

– Nja, hockeyn går fortare i dag. Det är inget snack om det och farten är mycket högra nu än förr och ibland kan farten bli för hög, så att det ibland blir lite hafsigare spel än det var tidigare men det är dit utvecklingen går nu.

Har närkampsspelet ändrats?

– Ja det tycker jag. Det är inte lika många närkamper i dag, just på grund av att en hård bedömning kan bli kostsam med utvisning som följd och att spelarna inte är säkra på vad de får och inte får göra. Det är så olika från domare till domare vad de tar för beslut.

Önskar du att det var mer närkamper?

– Ja absolut! Men det är inte våldsamma närkamper jag saknar, man får inte tackla folk i ryggen. Det gillar jag inte. Men en del använder ju det åt andra hållet också och vänder ut ryggen mot isen när det kommer någon och ska tacklas och då blir det svårt för domarna att bedöma spelet, säger Lusth och fortsätter:

– Folk anpassar sig efter de regeländringar som blir också. Nu har det varit ändringar för att gynna spelet. Man vill att det ska gå snabbare att komma fram till fler målchanser och då gör ofta forwards så att de vänder ryggen till när någon kommer och vill tackla. Och då kan en tackling se brutal ut fastän den inte är det eller för att man inte hinner stanna och då blir det utvisningar. Det blir nästa att man numera bromsar till och låser fast en motståndare i stället för att tacklas.

Vad har du sagt till dina spelare i Malmö, ska de spela grishockey?

– Ha, ha ja jo men jag tycker inte att man ska riskera att det blir dåligt för laget. Jag vill att man ska ligga nära gränsen - gärna så nära som möjligt men då är ju frågan, var ligger gränsen? Domarnas gräns är så olika men för mig är hockey en kampsport, hockey ska innefatta kamp annars börjar det likna bandy för mycket och det är inte bra det heller. Sedan säger jag ju inte till någon av spelarna att gå över gränsen, man vill ju inte ha folk på utvisningsbänken då många matcher avgörs i power play.

Hur ska du lära dem att ligga på rätt sida av gränsen då?

– Ja du… det är det som är det svåra och man vet ju inte vilket humör domaren är på och reglerna är svåra att bedöma. Sedan har vi inte snackat om det så i laget men visst vet spelarna både vad jag stod för och vad jag inte stod för som spelare, säger Lusth.

Han är, efter sju år i andra europeiska ligor i bland annat Italien och Schweiz, tillbaka i Malmö som assisterande tränare bredvid Ulf Taavola. Och även om Mats Lusth numera står bakom spelarna och styr lyser passionen, viljan att göra allt även med lite omdiskuterade medel igenom.

– Det är skitkul att vara tillbaka, framför allt i Malmö där jag spelat själv, säger Lusth.

Är det stor skillnad på hockeyn nu och de som du lämnade för sju år sedan?

– Ja, det går ju fortare och HockeyAllsvenskan har gått framåt som liga tycker jag. Nu har jag inte sett så jättemycket svensk hockey men jag har sett lite varje år i alla fall och jag tycker att lagen i Hockeyallsvenskan kommer närmare och närmare Elitserielagen hela tiden. HockeyAllsvenskan blir bara jämnar och jämnare. Det finns inga lätta matcher längre, säger Lusth och fortsätter:

– I dag försvinner många spelare till KHL och NHL också. Jag vet inte om Elitserien är bättre än när jag spelade egentligen för då var det inte så många som försvann, flera stannade kvar på den tiden, men spelade landslag innan man åkte utomlands, om man nu ens gjorde det. Nu tar ju KHL många yngre spelare, samtidigt så tränar man mer. Och det är just den här höga farten i spelet som gör att utvecklingen går framåt.

Men det är ju det här med att jämföra nutid med dåtid. Det blir sällan rättvist, förutsättningarna och tankarna om hur man ska jobba förändras.

– Det är svårt att jämföra för när vi spelade så tränade man på ett annat sätt också. Vi var större, rent fysiskt. Det gick inte lika fort då men vi var skickliga på att hålla i pucken längre, på att passa pucken rätt. Man lärde sig spela runt på ett annat sätt. Skulle man kolla på matcher från då så ser det väl ut som veteranhockey jämfört med dagens hockey men hade vi tränat mer explosivitet och inte så mycket för att bygga muskler så hade ju också varit snabbare. Och spelare som gjorde så fanns ju, som Mats Näslund, Håkan Loob och dem.

Hade du platsat i dagens Malmö med din spelstil som du hade under din aktiva karriär? – Det hade jag gjort, det vet jag!

Mats Lusths tre personliga favoriter som var bra på fysiskt spel på hans tid:

– Mats Thelin är en av de hårdaste jag har mött. Jag har jävligt stor respekt för honom. Han gav stryk och han tog stryk. Det var inget gnäll och det var inga fega grejer. Han smällde sällan på fegt bakifrån utan han stod upp och var hård men ärlig. Han var tuff, stod för det han gjorde, det blev inget jävla tjatter.

– Magnus Wernblom gillade jag också. Vi hade många fighter när han var framför mål. Han var också en som både kunde ge och ta. När man som jag var back i box play bland annat så var det mycket mentala grejer. Man snackar, man ger fult nyp och så men han kom ändå tillbaka in i hettan hela tiden. Han fick mycket stryk men kunde även själv veva upp de där armbågarna i ansiktet på en. Han höll aldrig på att filma eller försökte kasta sig till en utvisning – för han hade sån jäkla stolthet. Han skulle kriga och var tuff men samtidigt ärlig. Det var alltid ärliga krig.

– Sedan måste jag säga Tomas Sandström. Vi möttes, innan han blev proffs, när jag spelade i Färjestad och han i Brynäs. Och han var jävligt tuff att möta. Sedan när han kom tillbaka till Malmö så lärde jag känna honom bättre. Han tog hand om alla, såg till att alla i laget trivdes och var en jäkla tuffing som hade respekt med sig. Han var ingen ful kille men kunde ta en fajt mot vem som helst om det krävdes.

TEXT MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS