Finalspel, semifinalspel och som kronan på verket SM-guld säsongen 1986/1987. Björklöven hade sin gyllene era på 1980-talet. I dag huserar klubben i division 1 men Mikael Andersson, som var med under guldåren tror att Umeåklubben kan göra comeback i den högsta eliten igen:

– Björklöven har all världens möjligheter bara man inte förivrar sig utan jobbar strategiskt framåt – med kontinuitet.

Umeåklubben har spelat femton säsonger i elitserien. Säsongen 1981/1982 blev början på Björklövens guldera. ”Löven” som inte ens tagit sig till slutspel säsongen innan spelade sig hela vägen fram till finalen där man förlorade mot AIK med 2-3 i matcher.

Den sista finalmatchen i den serien spelades på neutral plan i Göteborg och det var bara ett mål som skiljde lagen åt då AIK vann med 3-2 i både matchen och som sagt även i matchspelet.

Björklöven hade fått smak på toppstriden, gick långt i slutspelet och åkte de tre nästkommande säsongerna ur i semifinal. Säsongen 1985/1986 blev ett tillfälligt bakslag med missat slutspel men redan säsongen efter det vill säga 1986/1987 kom guldet till Umeå.

I laget fanns en radda kända namn och så den då 25-årige Mikael Andersson.

– Vi hade äldre spelare som Göte (Wälitalo), Hasse (Edlund) och Tobbe Berglund som hade varit med och krigat förr, vi hade lovande spelare som hade blivit lite äldre. Jag själv var en som kom från mellangenerationen. Vi hade L-G Pettersson, Tore Öqvist, Matti Pauna men även – på den tiden – unga killar som Uffe Dahlén och Calle Johansson som kom in från Östersund och Göteborg. Man lockade till sig spelare med bra karaktär, vi hade väldigt kul, minns Mikael Andersson.

Björklöven drog publik, det blev ett populärt lag över hela landet och än i dag kommer det fram folk och vill snacka om guldlaget med bland andra Mikael Andersson.

Men varför gick det så bra då?

– Vi skapade en bra kärna i laget. Det var öppna bra killar som var med och klubben hade redan nosat på det men inte tagit sig ända fram. Men just den säsongen(1986/1987) hade vi en bra mix i laget. Vi hade högt i tak i gruppen och vi hade tuffa diskussioner internt om hur vi skulle spela. Vi kunde ju slå vilka som helst men tyvärr även förlora mot vilka som helst. Så vi hade en dialog kring det där plus att Virus Lindberg (som var tränare) var smart och släppte ledarskapet på den punkten. Han lät oss i truppen ställa krav på varandra, på samma sätt som det har blivit modernt igen att göra i dag.

Vem bestämde?

– Vi hade både informella och formella ledare i gruppen. Vi var många som kunde ta tag i det. Och det var mixen som gjorde det, vi var många som ville vinna. Vi hade varit med i några år men inte nått fram till guldet, men 1986/1987 kände vi att nu var det dags. Nu skulle det ske. Sedan fanns de ju andra i laget som inte sa så mycket inför gruppen men som ledde genom att prestera på isen så med den mix vi hade bidrog alla på sitt sätt, berättar Mikael Andersson.

SM-guldet våren 1987 var givetvis en sportslig höjdpunkt. Men när forwardslegenden ska tänka tillbaka på sitt bästa minne från den där tiden är det något annat som kommer upp först:

– Ja att vi hade så fruktansvärt kul i gruppen på resor och vid sidan av isen hela säsongen. Vi var ett riktigt skönt gäng och hade så otroligt roligt runtikring. Det är det mest bestående minnet. Vi var olika typer av människor som matchade varandra. Och just de där unika diskussionerna – de bidrog säger Andersson och fortsätter:

– Utifrån min erfarenhet hade vi en resa där vi satt och pratade mycket med varandra, vi slöt oss samman och när man lyckas få den känslan då är man stark. Just att vi lyckades höja lägstanivån så mycket från att ha varit upp och ner hela tiden, var en underbar känsla. Det är det jobbet tillsammans som gör det, men det måste komma inifrån gruppen också.

Vilket är ditt sportsligt bästa minne?

– Det var att vi fick ihop det allteftersom och så självklart finalspelet. Vi förlorade första borta mot Färjestad med 1-2, men kände ändå att psykologiskt hade vi dem på gaffeln. Sedan vann vi hemma (8-5), och vann borta (5-4) och hemma (6-1) igen. Under säsongen kändes det som att Färjestad var ett tungt och disciplinerat lag att möta men efter att vi kände att vi hade dem på gaffeln redan i första finalmatchen så hade vi bra kontroll. Och efter att vi hade knäppt dem hyfsat hemma så vann vi! Minns Mikael Andersson med stor glädje.

Känslan när guldet var bärgat kommer han aldrig att glömma. Den avslutande finalmatchen blev en enda lång uppvisning:

– Man kände ju i slutet av matchen att det här kommer vi aldrig att släppa. Jag minns att jag hade ett friläge själv i slutminuterna men sköt ett slagskott mitt i slottet som inte gick in. Det hade jag aldrig gjort innan i ett sånt läge, inte under hela min karriär, men jag kände väl att guldet redan var klart och ville bara göra en kul grej, en surprise… för även om det var några minuter kvar så kändes allt klart.

Men vad var det som gjorde guldfesten och långt framskjuta placeringar i slutspelet möjligt på den tiden? Mikael Andersson lyfter fram organisationen i klubben:

– Det var ju styrelsen där som hade jobbat ganska lång tid med att få ihop ett bra lag. Olle Rydfjäll, Jan-Erik Brännström och Kjell Wallmark hade alla varit med och jobbat i klubben en lång tid. Många av dem i styrelsen hade sin bakgrund inom hockeyn och hade alla blivit framgångsrika företagare som var duktiga i sitt jobb. Så den kärna som byggde upp Björklöven kom in i klubben i slutet av 70-talet och början av 80-talet och satt kvar där ett tag sedan. Det blev kontinuitet, det var min känsla, säger Mikael Andersson och fortsätter:

– Sedan fanns det ju en generation före de här, som till exempel tvillingarna Sundströms pappa som i sin tur följdes av en ny generation där man bland annat lockade mig till klubben. Jag hade kompisar där också, som Hasse Edlund och Göte Wälitalo så succén berodde nog på en kombination av allt det där. Man byggde laget rätt och man hade bra tränare i Tommy Sandlin och Virus Lindberg.  Men alla de fick jobba på ett annat sätt då, ekonomin var en annan så man fick använda andra medel för att locka spelarna, säger Andersson.

Men guldåren fick ett abrupt slut. Säsongen efter finalvinsten kom Björklöven visserligen på silverplats, efter en förlust i finalen men säsongen efter det – 1988/1989 åkte man ur Elitserien efter att ha kommit tolva i seriesystemet. Och sedan var den gyllene tiden slut.

Björklöven blev kvar nere i Allsvenskan och så småningom även i division 1. Våren 1993 tog man sig visserligen upp i Elitserien igen men det blev ny bottenkänning och respass direkt den kommande säsongen. Säsongen 1998/1999 var man tillbaka i Elitserien igen, åkte ur och spelade sig våren 2000 för senaste gången upp i Elitserien.

Men det blev, återigen, en tolfte plats i serien med påföljande degradering och efter det har man haft det tungt – både sportsligt och ekonomiskt. Våren 2010 gick klubben i konkurs, det gjorde i sin tur att Björklöven degraderades till division 1 och där har man spelat sedan dess.

Men hur kunde det gå så här och så snabbt när lavinen väl var igång?

– Det handlar mycket om att man inte haft kontinuitet. Den styrelse som värvade guldlaget kände väl att de hade gjort sitt och började droppa av. Man tjänar inte så mycket pengar på ett SM-guld som klubb men däremot blir spelarna attraktiva. Så Calle Johansson drog till NHL, året efter drog jag till Frölunda, några av backarna lade av, någon drog till Norge och Matti Pauna lämnade för Malmö, minns Andersson och fortsätter:

– Man hade en styrelse som var nöjd med det där guldet, Malmö kom med en helt annan ekonomi och många spelare försvann som sagt. Jag kände väl själv att hade Björklöven haft bättre ekonomiska muskler och haft möjlighet att bygga ett lag som kunde fortsätta bjuda upp så hade vi spelare inte flyttat på det där viset.

Vad hade behövts?

– Kontinuitet, den där starke mannen som driver klubben framåt. Du kan ju jämföra med Färjestad och hur först Glennert och nu Håkan Loob har den rollen där. De har haft samma starka ledare hela tiden medan man i Björklöven inte haft lika starka ledare. Det har gjort att fansen och andra styr i stället, då blir det up and down och man får inte kontinuitet, säger Andersson.

Men han efterlyser också kända, starka ledare och profiler:

Du kan jämföra hur Färjestad, återigen, tagit vara på gamla spelare. Det var det man gjorde i Björklöven innan vi kom in och vann. Då var det gamla spelare som kunde både sport och business som involverades. När de försvann har det kommit in olika lycksökare och olika personer som inte har kopplingen bakåt till klubben och på så vis har man aldrig fått kontinuitet.

Men visst kan Björklöven jobba sig upp till yttersta eliten igen, tror Mikael Andersson. Han ser positivt på klubbens framtid inte minst sedan ekonomin nu har sanerats:

– Jajamensan, nu finns alla möjligheter. Umeå är Norrlands största stad, här finns universitet och annat, det gäller bara att kombinera de spelare man tar in på ett bra sätt. Nu har man ju även fått in folk som kontrollerar ekonomin och som har hjälpt till att sanera skulderna. Nu är det folk från Balticgruppen som har tagit över. Ordföranden heter Bertil Hammarstedt, han är en stark man i kommunen och det är den typen av killar och tjejer som man måste ha runt klubben över en längre period. För jag tror ändå att Löven har alla världens möjligheter.

Björklöven har en fin juniorverksamhet också, många av de TV-puckare som haft framgång de senaste åren kommer därifrån. Många drar visserligen vidare till andra klubbar och hockeygymnasier men det finns många som kommer tillbaka hem också.

– Kompletterar man de killarna med såna som Olof Mårs (forward), Stefan Andersson (back) och andra bra killar på allsvensk nivå då har man alla möjligheter bara man inte förivrar sig utan jobbar strategiskt framåt både på och vid sidan av isen.

Mikael Anderssons tre personliga Björkövenfavoriter genom tiderna:

Göte Wälitalo – var oerhört trygg och stabil under de här framgångsrika åren.

Lasse Karlsson – en av Sveriges mest talangfulla backar genom tiderna. Hade enormt spelsinne och balans på skridskorna. Vi vann VM-guld tillsammans 1987. Jag lockade honom till Löven istället för Leksand, det ångrar han nog inte för han bor kvar än i dag.

Hasse Edlund – en av mina bästa kompisar från hockeytiden. Vi bodde ihop, hade trevligt ihop, tog VM-guld och VM-silver ihop. Han var med i Björklöven de bästa tio åren, var väldigt social och hade med bland annat sitt slagskott stor betydelse när det gällde att samla laget och skapa bra stämning i gruppen.

FAKTA MIKAEL ANDERSSON

Född: 6 juli 1959 i Kiruna

Position: Vänsterforward

Klubbar: Kiruna AIF (moderklubb), Modo, Björklöven, Frölunda, Björklöven.

Främsta meriter: Guld U18 VM, silver i JVM, brons i JVM, SM-guld 1987), VM-guld (1987), SM-silver (1988), OS-brons (1998).

Noterbart: Har även varit general manager för Björklöven (2001/2002, samt 2007/2008 och 2008/2009) och tränare i Luleå mellan 2002 och 2005 samt i Timrå 2005/2006. Jobbar numera på ett utbildningsföretag som heter Miroi.

TEXTER: MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS