Kiruna är en klassisk klubb, en fin plantskola för svensk hockey genom åren med spelare – som åtminstone förr om åren tog med sig den mytomspunna stenhårda Kirunaandan till klubbarna i södra Sverige

– Det var en jävla massa tjurskallar bland de där killarna. Kirunaborna är ett tjurigt folk och med den tjurigheten kommer man så långt som man vill. Tänk dig då när de kom ner söderut, det var klart att de lyckades, säger Lars Karlsson.

Forwardslegenden, som fostrades i Kiruna AIF, föddes 28 juni 1960 och kom fram i en generation efter storheter som bröderna Salming, Tord Lundström och Klimpen Häggroth.

Hockeyn kom in tidigt i livet:

– Skridskorna kom på fötterna redan direkt när man började gå. Vid fem, sex års ålder fick man börja i ”Lappluvan”. Vi hade samling varje söndagsmorgon klockan åtta. Och på den tiden var det ingen som skjutsade så man fick fan gå själv, så klockan sju på morgonen då började jag knalla.

”Kiruna-Lasse” hann aldrig spela tävlingsmatcher med de gamla storheterna. Ålderskillnaden var för stor och det blev bara några jippomatcher ihop. Lasse Karlsson växte i stället upp med spelare som Pekka Lindmark, Mikael Andersson och Göte Wälitalo. Men jargongen från förr den höll i sig:

– Det var ganska tufft. Var du bra nog så fick du ju flytta upp och spela tidigt med de stora grabbarna. Det var inte som i dag då alla tränar med samma åldersgrupp. Jag var 15 när jag kom till A-laget. Jag kände bara en spelare, Micke Andersson, resten var ju – som jag tyckte då - gammgubbar på 25-30 år och jag minns att jag tänkte att här vill jag inte vara kvar. Men jag blev kvar och det gick ju bra ändå.

Men du var inte så kaxig va?

– Nä man höll käft. Vågade inte säga någonting alls. De sa åt en vad man skulle göra och gjorde man inte det så fick man en jävel, även på träningarna. Det var lite uppfostran, ”du din jäkla snorvalp ska passa dig” men man lärde sig!

Det var inte så att du drällde med pucken i offensiv zon?

– Nej, ha, ha. Det existerade inte. Vi hade en rysk tränare, som var dålig på svenska. Han sa ”Lasse, junior! Hit!” och visade att hit får du åka. Från eget mål till bortre blå men inte längre bort än så. Motståndarnas zon fick jag inte vara i. Så är det ju inte i dag…

Det låter som en rå ton?

– Ja men det var en hjärtlig fast rå ton. De var aldrig dumma med en. Var man sjuk frågade de inte var man varit eller vad som hänt utan sa ”vad fan ät fläsk pojkjävel, då blir man inte sjuk!”. Så de brydde sig fast man själv inte vågade säga någonting.

När kände du att du kunde börja ta för dig mer på isen då?

– När det började gå bra, när man började lyckas på banan och det gick bättre och bättre där. Man kände själv när man vågade, men man var fortfarande tyst, sa inget till de äldre i omklädningsrummet.

Hade du någon mentor i laget?

– Nja, inte speciellt utsedd så. Det var väl hela laget som lärde upp en. Vi hade jättebra äldre killar och vi hade en kapten som hette Hasse Ågren. Honom hade man ruskig respekt för. Han såg grym ut, var 30 år och det var han som sa till alla fimpar att skärper ni er inte så… de satte mig bredvid honom i omklädningsrummet så jag var livrädd jämt, säger Lasse Karlsson och skrattar gott åt minnet.

Det visade sig dessutom efter några år att kaptenen inte var så arg som han såg ut:

– I slutet där uppe så lärde jag känna honom och då var han jättesnäll. Men ha var så stor och hade mustasch så även om han visade sig vara jättesnäll till slut så var man jätterädd i början. Man höll på att skita ner sig varje gång man kom in i omklädningsrummet, men de ville väl att han skulle se till att man skötte sig.

Och det gjorde han. Lasse Karlsson var visserligen nära att sluta och bli liftvakt vid riksgränsen i stället men fortsatte spela, åkte ner söderut – först till Leksand och därefter Björklöven – för att få spela hockey på högsta nivå.

När karriären var över hade han bland annat blivit utsedd till bästa back i TV-pucken, hade vunnit samma turnering, tagit ett silver och ett brons i JVM, vunnit JSM-guld, spelat hem ett SM-guld, ett SM-silver, ett VM-guld och ett OS-brons.

Den säsongen var peaken på karriären och kröntes lite oväntat av ett samtal från Kung Carl den XVI Gustaf.

– Jag och Pekka Lindmark gick hem till hotellet efter guldfesten, inte helt nyktra kanske. Resten satt kvar på restaurangen och åt och när hovet sökte någon av ledarna var det ju ingen som svarade där de bodde. Då kopplade hotellet vidare till alla svenska rum de kunde komma på och plötsligt svarade jag!

Vad sa han?

– Ja vad sa han… man blev ju lite paff. Först var det en sekreterare som sa att Carl Gustaf vill säga några ord. Jag fattade först inte att det var på riktigt men sedan klickade det till att oj det var ju vår kung i telefonen. Han ville bara gratta till vinsten och säga att det var bra gjort.

Vad sa du då?

– Tack, jag ska hälsa alla! Det var väl allt men jag fattade ju först inte att det var han, ha, ha. Det var först efteråt det klack till.

Men Kiruna är ju – och var – en liten stad. Så hur kunde det komma sig att så många storheter inledde sina karriärer där? Förklaringen är ganska enkel menar ”Kiruna-Lasse”

– De hade inte så många ishallar i södra Sverige! Vi fick ju igång isträningen tidigt men i södra Sverige hade man ju inga hallar eller uterinkar att åka på under hösten, det var för varmt. Vi var ju alltid ute och höll på vid våran ute rink. Eller hängde inne i hallen, det gjorde man så fort skolan tog slut och man inte hade match-

Spelade ni ute mycket?

– Nja, det fanns ju en hall i Kiruna när jag växte upp, en av dem första i Sverige tror jag. Det var oftast fullbokad så när man var sex, sju år då fick man en tid i veckan där, i övrigt var det uterinken som gällde. Och för oss var det bra. Det var kul! Det fanns ju ingen tv, inga tv-spel, inga datorer. Man fick leka med varandra och då var hockey och fotboll det man gjorde jämt.

Lasse Karlsson summerar sin egen karriär med att ”nog var det lyckosamt”. Men roligast hade han i junioråren:

– Vi vann ju både pojk-SM och junior-SM med Kiruna AIF. Vi slog Djurgården i finalen båda gångerna. Den ena finalen gick i Stockholm, JSM spelade vi i Jönköping. I övrig så är väl bästa minnet… alltså jag har inte brytt mig så mycket om det där med medaljer och så. Det var lika roligt att vinna TV-pucken som att vinna VM-guldet. Det var bara lite mer upphaussat med VM-guld, säger han och avslutar:

– Det vardagliga, de minnena är väl de som är roligast och bäst. Att man lyckades trots att vi var nederlagstippade och sånt var kul. Att vi i laget – födda 1959-1960 – vann både pojk- och junior-SM, vi spelade ändå ihop i en 13-14 år.

Lars Karlssons tre favoritspelare från Kiruna, genom tiderna:

Micke Andersson: Vi har följts åt och han är en underbar människa. Hade ruskigt bra spelsinne. Hade han varit lite tuffare så hade han spelat i NHL.

Börje Salming: Den man mest såg upp till. Jag växte upp med honom. Han var i A-laget när jag började kolla på hockey och har bara spelat någon jippomatch med honom. Men han var ju lite halvtokig han med. Sköt slagskott och slängde sig och täckte skott överallt.

Tomas Kardefeldt: En lagkamrat som gick bort när han var 19 år. Han vinkade av mig när jag flyttade till Leksand. Vi körde hela natten, dagen efter fick vi veta att han kört åt pipan. Däcket exploderade, han fick sladd och voltade. Levde i två, tre veckor men dog sedan svårt hjärnskadad. Men han var en riktigt duktig center. Han var riktigt tjurig och hade nog blivit bra om han hade fått leva.

TEXTER MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS

FAKTA: Några av alla legender som är födda i och/eller fostrade i Kiruna

Lennart Klimpen Häggroth, mv

Tord Lundström, f

Stig Salming, b

Börje Salming, b

Peter Lindmark, mv

Mikael Andersson, f

Lars Karlsson, b,

Hans Huczkowski, f

Johan Tornberg, b,

Jan-Axel Alavaara, b

Andreas Hadelöv, mv,

Mattias Nilimaa, f.

Fredrik Krekula, f.

FOTNOT: Matojärvihallen i Kiruna blev den första ishallen i Sverige. Den byggdes 1956 och här har många av de gamla legenderna tagit sina första skär.