Hammarby producerade spelare, tränare och förbundskaptener på löpande band på 1980- och 1990-talet. Men lyckades ändå inte etablera sig i Elitserien.

− Jag tror att vi var ett par, tre spelare som spelade länge men det stora problemet var ju tappet av spelare. Ekonomin var en annan, konstaterar backlegenden Tony Landeskog.

Hammarby IF hade en långt och stolt historia. Klubben tog inte mindre än åtta SM-guld men samtliga bärgades mellan 1932 och 1951. Sedan gick det tyngre trots totalt 42 säsonger i högsta ligan.

Under 1970-, 1980- och 1990-talen fick Bajen nöja sig med att producera spelare som sedan gick vidare till högsta eliten på egen hand samtidigt som klubben oftast låg i näst högsta divisionen.

Tony Landeskog blev Hammarby trogen under nästan hela sin karriär – med undantag av den sista säsongen då han avslutade hockeyspelandet i Lidingö Vikings. På lagbilden ovan, från 1980, står han i översta raden som nummer sex från vänster.

− Jag var väl den lojalare typen. Med det säger jag inte att de andra svek, det gjorde de inte, men jag har sagt till (sonen) Gabriel att det är bra att tänka på laget men ibland måste man tänka på sig själv också. Inte bara på vad som är bäst för laget. Sedan var jag inte den typen av spelare som efterfrågades på den tiden. Jag var defensiv back och det fanns många som var det då, säger Landeskog.

Som ändå inte ångrar att han blev kvar hos de grönvita.

− Nej, jag trivdes ju jättebra i Bajen. Och det var det här med trygghet och lojalitet. Jag trodde på orden som Leif Boork uttalade om laget.

Hammarby drog publik var de än kom – anledningen var enkel:

− Man ansågs väl då som nu som det där lite charmiga laget med klacksparkar och så trots att vi under senare tid var rätt ambitiösa och seriösa, framför allt under Boorken och Boustedt, då tränade vi lika hårt som alla andra.

Beskriv laget när du var där (1977-1986)?

− Det var ju ett kompisgäng även om det kom in många nya killar också. Det var lite glatt, ett bohemiskt lag på vissa sidor men samtidigt också ett gäng väldigt ambitiösa killar. Det var mycket som var seriöst hos oss också även om nivån på spelare var lite lägre än hos Djurgården och AIK. Men det kompenserades oftast av en stor arbetsinsats.

− Jag skulle väl säga att det var mer jobba och mer jobba hårt under den tid jag var i laget. Under tidigare år, med den äldre generationen, var det väl mer bohemiskt, men när jag som var yngre kom in gick Hammarby över till att bli ett hårt jobbande, disciplinerat lag som spelade mer taktiskt än bohemiskt. Det var ju här som Boorken började sin skola som sedan blev 1-3-1. Han gjorde det väl för att kompensera skicklighetsnivån i laget med mer taktisk skolning, berättar Landeskog som för övrigt var en av fem spelare från Hammarby som var med när Stockholm vann TV-pucken för första gången 1973.

Men väldigt många spelare lämnade Hammarby i senioråldern, för andra klubbar där de vann SM-guld och blev landslagsmän?

− Ja, många gick ju till framförallt Djurgården på den tiden. De hade lite bättre ekonomi, var lite mer seriösa, låg i toppen av Elitserien och konkurrerade så det var väl ett lätt val för de som tog steget.

Målvaktsunderbarnet Pelle Lindbergh är kanske den största talangen som Hammarby fått fram, genom alla tider. Tony Landeskog spelade tillsammans med Pelle redan i pojklaget och framåt.

− Vi var kanske det pojklag som har haft bäst målvaktsuppsättning av alla då vi hade både Roffe Ridderwall och Pelle Lindbergh samtidigt. De konkurrerade hela vägen. Pelle var en gudabenådad talang. Han var inte så träningsambitiös på sommaren men när det var is var han otroligt ambitiös, till skillnad från Roffe som var ambitiös även på sommaren. Men Pelle var supersnäll, trevlig och en oerhört lättsam kille som det var roligt att vara med hela tiden, säger Landeskog.

Och gamängen Lindbergh passade perfekt in i lirarlaget Hammarby.

− När han tyckte det var kul så kunde han vara helt fenomenal. Hade man haft det fokus som finns i dag på ungdoms- och juniorhockey så hade han upptäckts tidigt. Den talangen hade han helt klart.

Nu tog det ett tag innan NHL-scouterna såg honom och blev alldeles till sig och efter ett par säsonger i Hammarbys A-lag blev det en säsong i AIK och sedan spel i Nordamerika i sex säsonger innan en olycka tog Pelle Lindberghs liv.

Under tiden gnuggade Landeskog och hammarbylirare som Pelle Göransson, Anders Johnson, Kenneth Nordström, Peter Nilsson, Orvar Stambert, Bruno Ohlzon, Hans-Göran Elo, med flera – på hemma i Sverige.

Bajen tog sig upp i Elitserien våren 1982, åkte ur direkt under säsongen 1982/1983, gick upp direkt igen men även sejour två 1984/1985 blev kortvarig med respass direkt.

− Jag har i minnet att vi var ganska ofarliga. Vi var ett snällt gäng som försökte s-p-e-l-a hockey. Det kanske var det som straffade sig. Vi hade väl något rekord i uddamålsförluster och sådär men det var alltid populärt när vi kom ut på landet och spelade.

Hammarby drog folk?

− Ja, kanske allra mest i Stockholmsområdet när det var derbyn, det var riktiga folkfester och häftiga minnen som man har från när vi gick upp i Elitserien. Då var det ju det största man kunde uppleva och jag tror att många tyckte det var extra roligt att det var Bajen som gick upp. Det tyckte även andra fans om, det unnade man hammarbyfansen, minns Tony Landeskog.

Men just taktiken att försöka spela ut motståndarna var dömd att misslyckas. Hammarby var för korta, för tunna – raka motsatsen till Djurgårdens järnkaminer.

− Ja, precis! Vi var ett mindre och snällare gäng, jag minns en rubrik där det stod ”här kommer Bajens små gröna män”. Det var lite så. Men man tog inte illa vid sig för vi var nog lite … för mycket uppe i det ljusblå. Man tror att man kan gå ut och spela sig igenom Elitserien och hålla sig kvar med lir men man måste vara lite tråkig ibland och kämpa sig kvar tyvärr.

Men hur det än gick så var Bajen som sagt fansens lag även långt utanför tullarna.

− Vi hade ju Vic Mercredi som väckte uppmärksamhet. Han sköt lika bra left som right och det var väldigt ovanligt då. Vi hade inte haft någon kanadensare eller utlänning överhuvudtaget tidigare. Det fanns någon som man såg på hockeybilder men annars var det inte så många.

− Sedan hade vi Håkan Hjerpe. En finne som vi tog in. Det var inte många gånger som han var nedanför egen röd linje. Han var målskytt, det vara bara det som gällde. Sedan hade vi ju målvakterna Dick Drott och Reino Sundberg, vi hade Roger Melin, Kalle Lilja – det är många namn som har passerat. Sedan vet jag inte hur många förbundskaptener man har haft som tränare men det var några stycken som gick den vägen. Hammarby var en plantskola för dem med.

Varför då?

− Det är svårt att säga men det var många tränare som fick en bra jordmån där. Jag hade Curre Lindström som pojklagstränare, Boorken och Boustedt som junior och a-lagstränare. Det skapade väl en atmosfär. De såg att man kunde gå vidare lika bra både som tränare som spelare efter att ha varit i Hammarby. Och just Curre, Boorken och Boustedt var mina tre tränarfavoriter.

De, på den tiden blivande tränarna, var inte lika slipade då som de blev senare. Däremot var det ”försöksverksamhet på många stadier” berättar Tony Landeskog med ett skratt. Det testades nya vägar, nya idéer och minst sagt annorlunda träningsmetoder – som att träna fysträning medelst klättring över plexiglaset, att byta utrustning – hjälmar och handskar – med lagkamraterna under pågående träning eller att ha skottövningar mot målvakterna som bar ögonbindlar.

− Det var lite svårt att motivera de äldre att ställa upp men vi yngre körde på fast vi tyckte vissa grejer var jätteknäppa. Vi fattade inte riktigt poängen men var lättövertalade och i dag är det ju ett roligt minne.

Men skjuta på målvakt med ögonbindel låter verkligen crazy?

− Ha, ha, ja jag kommer inte ihåg om det var på Roffe, Reino eller Dick men man kunde inte skjuta så hårt, för de skulle lyssna var pucken kom, ha, ha. Om det gav något vet jag inte men roligt var det i alla fall.

Den 22 april 2008 gick Hammarby Ishockeyförening i konkurs efter många och långa ekonomiska turer och satsningar. År efter år av organisatoriskt vågspel och mer hjärta än hjärna i vissa situationer tog till slut ut sin rätt.

− Det är synd! Bajen har trots allt en speciell plats i hjärtat så det är lite tråkigt men Hammarby har tyvärr inte stått för den organisatioriska storheten direkt.

Var det alltid lika mycket kaos i organisationen?

− Ja, det är väl tyvärr inte en förening som har varit omnämnd som proffsig organisatoriskt utan det har varit mer eldsjälars förstånd och göranden, mer klackspark än proffsigt organiserat. Därför är det ju lite överraskande att man ändå lyckats producera så många spelare och tränare som sedan har gått hela vägen.

Tre av Tony Landeskogs favoritspelare genom tiderna i Hammarby:

Pelle Lindbergh. En naturbegåvning som älskade att stå på isen. Ju hårdare och ju fler skott han fick på sig desto mer älskade han det. Han spelade av ren och skär glädje.

Sören Holm. Inte för att han var världens bästa hockeyspelare men han var en riktigt hammarbyare som jag. Han kallades ”den vajande majstången” – var långt och körde väl några svängiga kroppsfinter. Det var en riktig gamäng, en hammarbyare rätt in i hjärtat.

Pelle Göransson. En härligt, trevlig kille som jag trivdes bra med. Han var inte från Bajen, kom från Nacka men var för mig en härlig ledargestalt i ett lag. Han var lagkapten ett tag också. Var ödmjuk men ändå bestämd. Hade en enorm vinnarskalle och vann mer på vinnarinstinkt och ledarstil än på ren teknik. En mycket skön kille.

FOTNOT: Kort efter att Hammarby Ishockeyförening gick i konkurs bildades Bajen Fans Hockey som för den grönvita fanan vidare under annat namn, en annan organisation men med vårdande av de gamla hammarbyrötterna.

TEXTER MARIE HALLMAN/FALCON HOCKEYLEGENDS